Dansk helg

Jag är återhämtad. Efter en mycket fin helg i Köpenhamn är jag nu flugfri. Nej, jag har inte åkt till Köpenhamn för att få ut flugan ur örat, den kom ut till sist. Jag kan nu i efterhand se att jag i föregående inlägg skrev om något jag inte hunnit bearbeta, finns värde i det med antar jag.

Min helg har gått ut på att vara med människor jag älskar, det både låter och var fantastiskt. Min flickväns underbara syster fyllde år och vi åkte till henne och hennes lika underbara danska man, som i present hade gett henne tre-fyra timmar på en loungeklubb helt gratis med tillträde enbart för hennes vänner. Det var där vi spenderade natten, en speciell upplevelse. Klubben var dessutom hemlig, öppen enbart för de som kände rätt personer. Om man nödvändigtvis var tvungen att gå ut för luft var det totalförbud att göra ljud ifrån sig, ingen fick höra oss.

I Köpenhamn tänkte jag att ”det känns precis som att vara i ett annat land”. Det är märkligt att Danmark ligger så nära när det är så annorlunda. Det är en riktig storstad, med liv och människor dygnet runt. Har sina för och nackdelar, men för tillfället älskar jag det! Idag gick jag och min flickvän runt i staden och försökte ta in det, min helg har faktiskt varit en av mina allra bästa.

Kort notis om kontext. På tåget mot Malmö berättade lokföraren för oss att ”Det är någon - lustigkurre! - som har kastat fyrverkerier inne i citytunneln”. Hans röst var så fylld med hat att jag nästan kunde höra honom stöna fram hur gärna han skulle vilja kväva den jäveln, sätta en smällare i ögat på honom och köra över honom. Det var mycket roligt.

     Toppenhelg!

PILLA I MITT ÖRA!

Tjugo över åtta i morse cyklade jag igenom en liten skogsallé, alldeles i närheten av den arbetsplats jag var på väg till, när en stor fakking fluga bestämde sig för att åka rätt in i mitt öra. En ondsint jävel. Någon jag antagligen aldrig tidigare pratat med, eller ens träffat. Varför jag? ringer ännu i mitt huvud. Jag tvärbromsade och försökte skaka ut den, men det gick inte. Jag hoppade och skrek, men det hjälpte förstås inte heller. Istället kröp flugan panikartat längre in. Vad jag än gjorde kunde jag inte få ut den, och jag ville inte ha den i hjärnan, så jag krossade den. I mitt öra mosade jag en fet bajsfluga. Därefter slevade jag ut det jag hoppades var allt av den, men nej, det var det inte. Sista biten mot arbetsplatsen cyklade jag på ny rekordtid, jag lovar att ingen någonsin kommer cykla den biten snabbare. Väl framme försöker jag skölja ut det sista med vatten, men det går inte!

Vårdcentralen. Doktor hjälp mig det är en halv fluga i mitt öra. Citat från doktor ”Vi får inte pilla i ditt öra”. KUL DÄR, tänker jag lugnt och sansat. De får inte pilla i mitt öra, vem FANIHELVETE får då pilla i mitt öra! Citat från doktor när hon pillat in flugan med öronkikaren ”Ja det är något svart här, och lite grönt”. Tack doktorn. ”Skölj örat med vatten”

Väl på jobbet sköljer jag åter igen örat med vatten, funkar inte. Nu vill jag inte ha mitt öra längre. Jag går till chefen och säger vad som hänt, hon säger att hon ska åka och handla snart och då kan köpa revaxör som är ett medel man droppar i örat om man har en vaxpropp. Hon skulle inte vara tillbaka förrän klockan elva, då var klockan nio. Med nedsatt hörsel, aningen försämrat balanssinne och med något mindre livsglädje sitter jag mest blekt och väntar. Äntligen kommer medlet! Jag ber min vän som står närmst att hälla i mig dropparna. Hon gör det och jag fyller igen mitt dödsbo med bomull. Nu är jag halvdöv resten av dagen och är dessutom tvungen att jobba över för att jobba ihop tiden jag missade på morgonen.

'    Tjugo över åtta

Vacker musik

Malmö är stundom fantastiskt. Lovorden från mig går till Sommarscenen där jag idag var med om en stor musikalisk upplevelse. En konsert med en artist så närvarande och säker, med en magisk röst som jag inte vill försöka förklara utan att förstöra upplevelsen av att höra den själv:

Ana Moura – Por Minha Conta.

Likheten mellan henne och den Mexikansk-Amerikanska sångerskan Lhasa De Sela är röstmässigt ganska stor. Lhasa dog 2010 (född 1971) av bröstcancer, när jag hör henne sjunga med vetskapen att hon inte längre finns är det omöjligt för mig att inte gråta:


Lhasa De Sela – De cara a la pared.

Sanning

- Åh titta den rör sig!

- Alla sniglar rör sig.

- Inte de man trampat på.

Spräckt på MAS

Ät aldrig varm gazpacho för snabbt, kan innebära smärtor. Jag har ont i magen. Jag har ätit varm gazpacho, för snabbt. Gör inte det.

Idag har jag varit på blodcentralen i Malmö och lämnat lite blod. Det var min första gång, så det kom blod. Nålen var som tur var inte så stor, jag kände knappt när den gled in i mig. När det var färdigt frågade de mig om det gjort ont. Vad skulle jag säga, de var fler än mig, jag hade ingenstans att ta vägen. ”Det kändes knappt”, sa jag och ångrade mig direkt. Stål glimrade i deras ögon när de sa ”Okej. Då bokar vi in en ny tid”.

Innan de tog mitt blod för undersökning (jag vet alltså inte om jag kan ge blod än) fyllde jag i en blankett. Det var frågor som:

1. Har du läst och förstått blodcentralens information om när man inte ska ge blod?

- Ja

2. Har du tidigare givit blod?

- Nej

8. Har du eller har du haft: Infektion med HIV eller HTLV-I/II?

- Nej?

12. Betalat eller fått betalt för sexuellt umgänge?

- Natura?

Inget konstigt än så länge.

20. Har du vistats sammanlagt mer än 6 månader i Storbritannien åren 1980-1996?

Där blev det konstigt.

Efter blodtagningen blev jag intervjuad, av det faktiskt enda syftet att få berättat för mig att de egentligen inte har något intresse av mig och min person mer än att de vill ha det som håller mig vid liv. Det får vi berättat för att vi inte ska tycka att frågorna var konstiga eller för närgående.

Jag fick ställa frågor och frågade snällt om fråga 20. Det var på grund av galna kosjukan. Sen frågade jag om det var mycket förvirrande att jag råkat kryssa i att jag är eller har varit gravid det senaste året. -Nej

Varieté Vauduvill!

I ett stormhärjat cirkustält i Hammenhög hade Varieté Vauduvill idag föreställning - jag var där! Jag har ont i mina käkar efter att ha skrattat för mycket. Men de är inte bara roliga, de är skickliga artister också, experter på att agera inför publik. Det är precis som att man ser på en show framförd av nära vänner och det bästa är att det inte känns konstlat.

De stampar och dansar på krossat glas, framför underbar varietémusik med hjälp av massa konstiga instrument som till exempel vattenfyllda glas och flaskor, ligger på spikmattor, läser tankar. Det är egentligen väldigt svårt att förklara vad det egentligen är som de gör. Vi var fem personer som såg föreställningen idag, mina föräldrar, min moster, jag och min flickvän. Av oss fem var det bara min flickvän som inte sett dem uppträda förut, så jag tog på mig ansvaret att förklara:

Leo: ”Vi ska på teater, det är skitkul!” Flickvän: ”Vadå för teater?” Leo: ”Det är inte teater egentligen, men lite och sen är det en kille som varit med från början som kallar sig för mister mini och han dansar som dvärg, fast han är inte dvärg men någon stoppar upp händerna i hans byxor, fast det är egentligen inte byxor, men så står han bakom ett draperi och det är egentligen bara hans huvud som syns men han har händerna i sina byxben och har skor på händerna och sen är det någon som har stoppat in sina armar i hans ärmar. Det är skitkul. Sen är det annat sånt”

Hon följde med ändå.

Mormor, varför ser du ut som min syster?

”Vad är det för extremt len hud du har?” ”Varför ser du så konstig ut?” ”Vad har du gjort med ditt hår?” ”Varför pratar du så konstigt?” ”Varför pussar du mig som om jag vore din bror?”

Nej, det är inte från Rödluvan. Det är ungefär hur det lät igår när jag träffade min flickvän, efter att ha varit ifrån henne 35 dagar. Hennes hud kändes som en nyrakad bebis, hon såg ut som min syster, hennes hår kändes som silke, hennes röst hade jag glömt och hennes pussar var obehagliga. Obehagliga för det var som att jag kysste antingen mig själv, min bästa vän, min syster eller sjukt nog mitt barn. Vi var ytterst nära på att bestämma oss för att aldrig mer närma oss varandra på det sättet igen.

Idag pratade vi om hur vi reagerade igår, och vi bestämde oss båda snabbt för att även om den känslan hållit i sig (den släppte så småningom) och vi bestämt oss för att Nej det går inte, vi gör saker med varandra som jag inte vill göra med ett syskon, så hade vi ändå haft varandra. Inte som pojkvän och flickvän, men som bästa vänner. Känslan av att tro mig veta att jag alltid kommer ha henne hos mig, oavsett om vi är ett par eller inte, är jag oändligt lycklig över.

Att falla snett / Stockholm ---> Malmö

Idag är imorgon från föregående inlägg, jag sitter därför på tåget på väg mot Malmö. Som jag tyckte igår tycker jag även idag att det är skönt. Stockholm är stressigt! Tunnelbanorna är katastrofala, jag blir nästan paralyserad så fort jag kommer till spärrarna, tänker att någon ska känna igen mig från förra gången jag var i Stockholm, för då plankade jag. Alla låtsades som ingenting. Väl på tunnelbanetåget var det bara jag som inte visste när tåget skulle gasa. Jag föll snett på min stol och skrattade sen nervöst. Ingen skrattade med mig, fast än jag tittade på dem; ”AH! Oj, hahahahahahahahahaha? hahahaha? aha ha.”

Jag tänkte att jag inte skulle få se någon stockholmskändis den här gången och hade gett upp hoppet när jag konkade upp mina väskor från centralen. Men! vem går bredvid mig med sina två barn om inte Supersnällasilversara. Jag vågade inte titta på henne så mycket, men det var hon, jag lovar.

Igår såg jag en man på stan som jag har fortsatt tänka på även idag. Hans kläder och ansikte såg slitna ut, men på det mycket starka, härdade sättet. Av alla omkring var han den enda som tog det lugnt. Han bar på en stor kasse full med burkar och petflaskor, hade en cowboyhatt och en tänd cigarettstump i mungipan. Bar marlborojeans och en jeansjacka, under vilken han även hade en mörk, sliten väst. Som om det inte var tillräckligt hade han även riktiga, förut mörkbruna, matta cowboyboots och långt smålockigt gråvitt hår. Han hade varken skägg eller mustasch, mer än grovt mörkgrått stubb. Runt hans vänstra arm, den som inte bar på någonting, skymtades ett brett och platt silverarmband med svarta symboler på. På hans högra hand hade han grova silverringar trädda på lång och ringfingret, även dem med svarta inristningar i. Han såg ut att vara runt 60. Jag tycker han var fantastisk. Funderade kring vad han hade kunnat vara om han levt i en annan tid. Om han hade blivit betraktad på ett annat sätt av de som nu inte riktigt såg ut att vilja se honom. Vem faller snett om ett tåg går för snabbt?

     Stockholmskändis

Kameltrav och kuk och osynliga kineser!

Imorgon åker jag hem till Malmö igen. Det känns ganska skönt, speciellt när jag i ett sms från min flickvän får reda på vad jag missar: Ägd, du missade kameltrav på Jägersro

Idag har jag varit på Fotografiska med min moster och mosterman (låter lite bättre än mosters man)! Deras största dragplåster just nu är Robert Mapplethorpe.

Han är välkänd främst för sitt otroligt skickliga arbete med ljussättning, men bland fotografierna är han nog mest känd för sina fotografier av nakna män och kvinnor, då han avbildar dem med inspiration från antika statyer. Det innebär tydligen mycket kukfoton. Han var fascinerad av dem, inget fel med det, men när man går med moster och mosterman är det lite fel. Det var inte så farligt. Jag tänkte knappt på det förrän jag gäspade stort, vände mig om mot en ny vägg och såg en imponerande kuk i givakt, med lilla informationstexten Cock. 1982. Det var en fin samling och jag gillade hans egen sammanfattning ”I’m trying to capture what could be sculpture”.

I en annan sektion var det en installation gjord av Eleanor Coppola, med ett stort rum som istället för väggar var uppbyggt med halmbalar. I halmbalarna fanns det överallt små lappar, instuckna och nedskrivna av besökarna där de kunde skriva om vad som helst. Coppola fick, kortfattat, idén efter att hennes son dött i en olycka och hon var med i en minnesceremoni i Irland där de gick i en gånggrift. Det var väldigt stämningsfullt och vackert, mycket handlade om saknad och om kärlek. 

Jag skrev ner en från Bodil som löd: Jørgen. Älskade Jørgen. För alltid med mig. 30 år eller ett andetag.

Andra tog en ner på jorden: Men hallå? Ni är inte i en kyrka eller nåt sluta va så seriös. 
Andra var tacksamma: Det var rolit och spenande det kendes bra jag vill kenna it ijen.

Några lappar var mycket tänkvärda: Undrar vad som hänt om man släppt in en ko här.

En del var lite märkligt fina: Tack för allt. Vi ses nästa gång det snöar.

Vissa var ganska obehagliga: If you read this you will die in 7 days.

I ännu en vrå av Fotografiska fanns ännu en konstnär, som blev min absoluta favorit. Han heter Liu Bolin och är en kinesisk konstnär som fått smeknamnet The Invisible Man. Han målar in sig själv i olika miljöer och gör det helt magiskt bra!

     Kines

Comprenez-vous?

Jag läser för tillfället Greven av Monte-Christo. Det är en äventyrsroman och de böcker jag hittat är från 1940, det vill säga att språket är gammaldags. Det färgar av sig och yttrar sig mest genom mig då jag talar, men ävensom när jag tillförskansar ett skrivdon såsom en datormaskin. Med tillförsikt kan det icke eljest mena en vunnen kunskap, ehuru det i ett första skede kan verka ofördelaktigt i denna en rymd då vi ej finna rum för svunna tider. Sagda Greve av Monte-Christo handlar utifrån något jag anse vara av intresse att uppbringa i ljus av diskussion. I denna skrift läses om försyn, en guds försyn som slå ner på de som ej förtjäna den glans de tillförskaffat av medel gynnsamma för dem men likväl enkom dem.

Likt ljungeld skola försynen straffa eder, ity ert jämnmod skola förskingras!

Det står inte så som jag har skrivit, men det står en hel del om försyn och guds straff. Det intresserar mig - jag är inte religiös men märker ändå att betydelsen av ordet försyn använder jag själv, fast än inte som en guds försyn. Det är kanske inte speciellt märkligt, det som upplevs gudomligt av någon anser en annan för lika fantastiskt, de placerar det bara inte med samma ord. Det finns ganska många tillfällen då jag efter en viss händelse tänker på något som hade kunnat liknas vid en försyn. Jag kallar det för slumpen och fast än det kanske inte rymmer exakt samma betydelse så fyller det för mig åtminstone samma funktion. En funktion som inte ger mig mer förståelse, men som blir ett substitut för mig då jag inte känner att en viss situation förtjänas indelas i ett fack eller ett bestämt skede - det förklaras som en slump. Det är någonting som händer, antingen bra eller dåligt, som jag inte kan förklara, men av allt som kunnat hända var detta ändå mest rätt.

Jag vill undvika att bli anklagad ens för mig själv för att tycka att allt som händer är bra oavsett och att det inte går att ifrågasätta. Jag tycker snarare att vissa saker jag inte kan förstå har ett stort värde i att förbli oförstådda, av den anledningen att det som sen händer är det energin ska läggas på. Om jag stirrar mig blind på att förstå hur det eller det kunde hända så riskerar jag att inte acceptera.

Det kanske är lite rörigt förklarat, men det är ungefär så jag tänker ibland. Det är nog inte ens lönt att försöka förstå det!

Gunnar! 1920!

Förenklat ur informationsbroschyr på Stockholms stadsbibliotek, om byggnaden och byggnadens arkitekt Gunnar Asplund:

1922 åker Gunnar Asplund med kollegan Fredrik Hjelmqvist till USA för att hämta inspiration till det nya biblioteket. De finner ett passande exempel i Detroit(…). I det förslag som Asplund redovisade för kommittén 1921 följde han i huvudsak denna lösning.

”NEJ! DET ÄR LOGISKT OMÖJLIGT!”, skriker jag förtvivlat och faller ner från biblioteksstolen! Med gråten i halsen, vilsen, sökande blick och med händerna begravda i hårbottnen stapplar jag fram till tre olika bibliotekarier frågandes ”HUR!”, maniskt pekande på stycket i broschyren. Jag ser skräcken i deras ögon, svettdroppar samlas kring deras överläppar och tomma skrik dreglar saliv på den mässingsinfattade receptionsdisken. ”f-för-låt” stammar de så småningom fram och jag bestämmer mig för att det ska gå, även detta ska gå att förlåta. Denna broschyr som funnits i tretton år är med sin orimlighet en obeskrivlig fara för allmänheten. Regeringar har, i förtroende för huvudstadens stadsbibliotek, byggt sin politik på att ”Det vi gör nu kan vi ändå göra om ett år senare”.

”Var kan jag hitta information om Gunnar Asplund?” frågar jag med knuten näve. ”Sal 5”, svarar de med en mun och pekar andaktigt mot salsingången. ”Jag går in”, viskar jag och släpper näven mot golvet. Allt som hörs är bibliotekariernas tunga andhämtning, de vet att jag bestämt mig. Bokhylla efter bokhylla passeras och varje steg känns som att gå framåt. Sal 5, hylla 7 Jc-cz Asplund, jag är framme. Bok efter bok om Asplund plockas fram, inget känns rätt. Boken hittas. Jag vet att det är rätt; E.G. Asplund, vän och arkitekt, stunden är inne. Rätt sida bläddras fram, jag använder mig av fingrarna och kraften i min vänstra arm och hand. Sida 176: Efter en resa till USA 1920… Glädjen är fullkomlig, jag rusar till bibliotekarierna och kommer fram precis i tid (en av dem skulle sluta jobba klockan fyra), och genom den tunga, allvarsamma känslan når mitt skrik dem ”GUNNAR ÅKTE 1920!”

Efter att ha räddat Stockholms stadsbibliotek fick jag broschyren, som egentligen kostade 50 kronor

Lasse i Gatan

Stockholm , nu har jag varit här en dag. Väcktes underbart av att min flickvän ringde från Sverige. Det är kanske inte så konstigt, kan man lätt tänka, men hon har nämligen varit i Kurdistan i en månad och är nu äntligen tillbaka! så då åker jag till stockholm.

”Kurdistan? det finns ju inte!”. Rätt, det finns inte och det är jättekul att ha en flickvän som inte finns, för det kan man reta henne för. Vi hade en argumentation för ett tag sedan om huruvida den osynliga huvudpersonen i Hollow Man, var blå eller osynlig. Jag tänkte själv att den osynliga mannen i filmen Osynliga Mannen nog är osynlig, men alla har rätt till en annan åsikt.

Det var så skönt att höra från henne hur hon hade det, med mail som ”Vi skjuter med AK-47or, det är läskigt!”, och ”Värmestorm och 56 grader varmt idag, men igår hade vi bara 45!”. Härligt för mig att veta, om något händer kan jag ju bara komma och hämta henne. Idag duggregnade det här i Stockholm, och uteserveringen jag satt på var tvungen att stänga av en sektion, det var hemskt!

Caféet jag satt på heter Lasse i Parken. Min pappa har inte full koll på det och kallar det istället för Lasse i Gatan, vilket är mycket roligare. På Lasse i Gatan satt jag och åt frukost och läste Greven av Monte-Christo


Husfasad och däck

Malmö ---> Stockholm

Blogg. Kanske det. Sitter på tåget mot Stockholm och har precis börjat skriva på mitt första inlägg!

Vi har nyss kört förbi Hässleholm, en stad jag har ett ogrundat hat mot. Jag tycker inte om Hässleholm, vet alltså inte varför, men vet att om jag vetat varför hade det varit en väldigt bra anledning.

Jag kan vara obehaglig ibland. Jag märker nämligen inte alltid när jag stirrar på någon. De gånger jag faktiskt märker det glömmer jag ofta att det jag terroriserar för det mesta är en/den - människa/människan. Hade kanske varit bättre om han eller hon vetat att jag inte gör det av exempelvis blodtörst eller "övning ger färdighet"-jedi mind tricks, utan att jag helt enkelt gör det av brist på intelligens? Ändå svårt att förklara:
- Förlåt, jag stirrar på dig för att jag är lite idiot, vet helt enkelt inte vad jag ska göra av mina ögon ..