Kameltrav och kuk och osynliga kineser!

Imorgon åker jag hem till Malmö igen. Det känns ganska skönt, speciellt när jag i ett sms från min flickvän får reda på vad jag missar: Ägd, du missade kameltrav på Jägersro

Idag har jag varit på Fotografiska med min moster och mosterman (låter lite bättre än mosters man)! Deras största dragplåster just nu är Robert Mapplethorpe.

Han är välkänd främst för sitt otroligt skickliga arbete med ljussättning, men bland fotografierna är han nog mest känd för sina fotografier av nakna män och kvinnor, då han avbildar dem med inspiration från antika statyer. Det innebär tydligen mycket kukfoton. Han var fascinerad av dem, inget fel med det, men när man går med moster och mosterman är det lite fel. Det var inte så farligt. Jag tänkte knappt på det förrän jag gäspade stort, vände mig om mot en ny vägg och såg en imponerande kuk i givakt, med lilla informationstexten Cock. 1982. Det var en fin samling och jag gillade hans egen sammanfattning ”I’m trying to capture what could be sculpture”.

I en annan sektion var det en installation gjord av Eleanor Coppola, med ett stort rum som istället för väggar var uppbyggt med halmbalar. I halmbalarna fanns det överallt små lappar, instuckna och nedskrivna av besökarna där de kunde skriva om vad som helst. Coppola fick, kortfattat, idén efter att hennes son dött i en olycka och hon var med i en minnesceremoni i Irland där de gick i en gånggrift. Det var väldigt stämningsfullt och vackert, mycket handlade om saknad och om kärlek. 

Jag skrev ner en från Bodil som löd: Jørgen. Älskade Jørgen. För alltid med mig. 30 år eller ett andetag.

Andra tog en ner på jorden: Men hallå? Ni är inte i en kyrka eller nåt sluta va så seriös. 
Andra var tacksamma: Det var rolit och spenande det kendes bra jag vill kenna it ijen.

Några lappar var mycket tänkvärda: Undrar vad som hänt om man släppt in en ko här.

En del var lite märkligt fina: Tack för allt. Vi ses nästa gång det snöar.

Vissa var ganska obehagliga: If you read this you will die in 7 days.

I ännu en vrå av Fotografiska fanns ännu en konstnär, som blev min absoluta favorit. Han heter Liu Bolin och är en kinesisk konstnär som fått smeknamnet The Invisible Man. Han målar in sig själv i olika miljöer och gör det helt magiskt bra!

     Kines