Mormor, varför ser du ut som min syster?

”Vad är det för extremt len hud du har?” ”Varför ser du så konstig ut?” ”Vad har du gjort med ditt hår?” ”Varför pratar du så konstigt?” ”Varför pussar du mig som om jag vore din bror?”

Nej, det är inte från Rödluvan. Det är ungefär hur det lät igår när jag träffade min flickvän, efter att ha varit ifrån henne 35 dagar. Hennes hud kändes som en nyrakad bebis, hon såg ut som min syster, hennes hår kändes som silke, hennes röst hade jag glömt och hennes pussar var obehagliga. Obehagliga för det var som att jag kysste antingen mig själv, min bästa vän, min syster eller sjukt nog mitt barn. Vi var ytterst nära på att bestämma oss för att aldrig mer närma oss varandra på det sättet igen.

Idag pratade vi om hur vi reagerade igår, och vi bestämde oss båda snabbt för att även om den känslan hållit i sig (den släppte så småningom) och vi bestämt oss för att Nej det går inte, vi gör saker med varandra som jag inte vill göra med ett syskon, så hade vi ändå haft varandra. Inte som pojkvän och flickvän, men som bästa vänner. Känslan av att tro mig veta att jag alltid kommer ha henne hos mig, oavsett om vi är ett par eller inte, är jag oändligt lycklig över.