onsdag 31 oktober 2012

Hjälp mig hjälpa mig att hjälpa dig


Genom omvägar jag sökt mig till läser jag artiklar om samvete. Vad det gör med oss. Hur vi kan förbise mönster och händelser, att vi inte alltid märker vad det är vi håller på med. Läser om hur vi som svenskar ser på oss själva, som bra och goda människor. Om hur det blir vårt försvar. Ett försvar vi lutar oss mot för att hålla andra utanför. Ett försvar vi använder för att skydda oss mot tankar vi själva tänker.


Jag har gått på socionomprogrammet i lund i nästan två månader nu och jag trivs med det. Har godkänt det, mitt val, som en bra väg att gå och det kommer hjälpa mig att hjälpa andra. Hoppas jag. Samtidigt har jag blivit feg. Tänker allt oftare att jag inte kan göra något, att jag inte förtjänar att hjälpa andra, att min hjälpsamhet skulle säga att jag är bättre som person än de jag anser behöver hjälp. För jag säger inte bara hjälp; jag säger min hjälp.


fredag 4 maj 2012

Nöjd, med en påle genom kroppen


Häromdagen satt jag i en park i Lund med min flickvän. Alldeles intill vår filt promenerade en anka förbi, till synes stressad, nästan uppriven. Jag gav honom en del sympati men tänkte mest på hur fånig han såg ut där han vacklade fram. Hur ankor kan stå upp när de ser ut som de gör, som en ful båt, förstår inte jag.

Innan vi gått till parken hade vi köpt med oss vars en pastasallad. Det visade sig att jag inte var speciellt duktig på att betala. Salladen kostade 45 kronor, jag tog ut en femtiolapp och gav dem därefter min plånbok. Hej! vinkade jag avslappnat adjö. När jag var på väg ut tänkte jag att kassakillen med min plånbok verkade ytterst förvånad, så jag gav honom femtiolappen istället. Jag fick en plånbok och en femkrona tillbaka.

Väl i parken tyckte min flickvän att jag såg söt ut och fick därför för sig att hon borde spetsa mig på en pinne och gå runt med mig som en trofé. Jag sa vänligt men bestämt Nej tack älskling, en annan gång, men visste ändå inte helt om jag borde springa iväg, oblodig och mordhotad, eller låta spetsa mig, blodig men hedrad. Jag menar, hur ofta händer det att någon vill trä dig på en pinne?



lördag 11 februari 2012

#

Bli glad eller försvinn från oss

Lycka gör mig arg

fredag 10 februari 2012

#2.3

Att erkänna förlust är det att förlora.

Du är, envis och irriterande
jag ser din rygg, den sluttar inåt ju mer du sträcker på dig.

Det finns en sång jag kan som du vill höra,
den tänker jag inte sjunga för dig.

Är du min jag-kan-alltid-ringa-kompis?
Nej det är du inte
jag vill fråga varför.

Önskar att vi möts på en buss
jag sätter mig bredvid och frågar vem du är.

Du kommer bryta ihop och säga att du inte vet
du ska svara att du bara trodde du ville att allt skulle ändras.
jag hade frågat varför

Vill veta att du tänker på mig ibland
när jag inte kan,
tänker du på mig ibland?

Du ser ut precis som vanligt,
jag rättar till allt du förändrat och lyckas behålla det så en stund.

Snart minns jag bråken och det stör mig då
att vi inte ens är osams samtidigt längre.

Varför känns det som att någon försöker gå förbi mig?
Och när ska jag sluta vända mig om?
Och när ska någon gå förbi mig?

Förvänta dig inte att jag ska stanna,
säga hej eller hålla om
när vi möts och du finns igen.

Var har du varit?
Jag har ju varit någon annanstans.

Vana utan minne,
får inte tag i det jag saknar.

Som att få in en fluga i sitt tuggummi
och bestämma sig för att vänja sig vid smaken.

Jag ringde och frågade: Vad är det för fel på dig?

torsdag 9 februari 2012

#2.1

Jag älskar dig också så otroligt mycket och det här är Sveriges vackraste plats,
sa jag igen en dag senare och tyckte det nästan lika mycket.

Jag är lite onyanserad i min uppskattning och för det mesta vet jag om det.

Var i skogen med en vän. Den var för mörk och stor för honom.
Varför är det så tyst?
Nej det är en paus, svarade jag mest till mig själv.

Tänkte ta en tappad kvist, lägga den på vägen och inte åka hem förrän den förmultnat.

Tänkte att om jag blev arg så slapp du det.
Fast du var ju arg på mig.
Det är jag också.

Jag lät kvisten vara kvar under träden och kom ihåg att jag stod och tittade tills du försvann.

Som att sitta intill en stubbe och vilset undra när stammen kommer tillbaka.

tisdag 10 januari 2012

#1

Om en stund inte än

vaknar underbara svaghet

upp med mig, upp sa jag, upp med mig nu.
Inte än.

Ett foto på dig som jag aldrig sett förut drömde jag om inatt.
Du stod bredvid en kaffeautomat, lutad mot en käpp.
Vad skulle du med den till?

Bilder på dig. Jag har bilder av dig

finns en tröst i dem, skulle vilja ha den

bakom mig. 
Från då till, inte än till, nu.
Trösten i rädslan och såklart rädslan i trösten.

Tyngd av din närvaro någonstans längre bort än mig.

Snäckan som slutat brusa från havet

snäckans nyanser är borta.
Den är mest vit och jag vet inte om den har någonsin har lyst.
Jag minns inte.

(Hon ser mig inte och jag)
föreställer mig hur det hade känts om jag inte brytt mig.

Jag har en magisk kraft. 
Stenar jag tar från vatten blir torra i mina händer.
Det skulle jag berättat för dig.

De blir torra, de ändrar färg.
Jag gör dem mattare, inte lika glänsande, inte lika skimrande, inte lika ömtåliga

att jag kan göra det.
Min värme som från kroppen.

Varmt? Inuti mig. Rörelser? Inuti mig.
Spontana oväder. Inuti mig

helt utan ljus och mörker

det skrämmer mig i dina händer och mina färger förenklas, nyanserna, har du glömt dem?

Jag har oregelbundna former, ingen värme ur kroppen och en vind tog min doft

men jag tog med mig stenar från stranden
(så jag var nog där)

söndag 27 november 2011

Min inre skönhet ligger i fodret

I fredags kom ett av barnen i klassen fram till mig med huvudet gömt i jackan och sa: Leo jag vill inte visa dig min inre skönhet


onsdag 16 november 2011

Mina muterade Kristianstadsföräldrar

För ungefär ett år sedan läste jag en bok jag fått av en god vän. Den heter Slumpen är ingen tillfällighet och handlar om synkronicitet. Jag vet inte om det är ett allmänkänt ord, men det har att göra med saker och tings inverkan och samspel. Fjärilens vingslag som orsakar tornadon är ett känt exempel. Boken tilltalade mig, jag tänker mig att det nog är det enda jag verkligen tror på - slumpen och oförklarliga samspel.

Lyssna nu här.

Mina föräldrar bor på Borggatan, i Arlöv. När de ska ta bussen in till stan går de hundra meter till Allégatan. Min flickväns föräldrar bor i ett villaområde i Malmö, en av deras parallellgator heter Hagtornsgatan.

Igår var jag och min flickvän på lägenhetsvisning, i Kristianstad. Adressen var Borggatan 30, hundra meter från lägenheten gick bussen från Allégatan och en av parallellgatorna hette, självklart, Hagtornsgatan.

Vi vågade knappt gå dit av rädsla för att hitta mina muterade Kristianstadsföräldrar.


torsdag 10 november 2011

Mat är till för att ätas, inte för att lagas

Hungrig, väldigt hungrig är jag. Mat från igår finns färdig i kylen och det hade varit enormt enkelt för mig att gå upp från stolen, lägga ner datorn, stänga av Angie Stone, ta fram en tallrik, hälla upp maten, sätta den i mikron och äta. Det är inte ens så att det jag åt igår var äckligt. Fast när jag tänker på hur det låter, fisk under spenat och räkbädd med parmesantäcke och dränkt i sås av något slag, låter det lite äckligt. Jag kopplar av någon anledning alltid ihop fisk med något jag tycker är osmakligt. Egentligen gillar jag fisk. Tror det är för att mina två värsta maträtter är fiskrätter: fiskbullar och lutfisk. Fy fan för det. 

Nä nu får jag skärpa mig och hämta lite mat. Fascineras alltid över passerad tid mellan text, den som inte syns om den som skriver inte nämner det. Från det att jag skrev ordet mat fram till nästkommande efter punkten passerade minst tio minuter. Under de tio minuterna hann jag resa mig, lägga ifrån mig datorn, öppna kylskåpet, inse att det inte alls fanns någon mat kvar, besviket stänga kylskåpet, i brist på mat hasa mig mot stolen jag satt på tidigare, moloket sätta mig, dra fram datorn och konstatera mitt misslyckande i en publik text.

Jag behöver laga mat. Om du har lust kan du som läser gärna berätta för mig om du känner igen dig i att tycka att mat ofta är onödigt tidskrävande. Eller, naturligtvis, om du inte tycker att det är det så låt mig få veta varför. För svar två krävs en mycket utförlig förklaring, om du istället håller med mig behöver du bara berätta för mig hur rätt jag har.

     Gemematnumedesamma

onsdag 9 november 2011

Jag erkänner att jag har förlorat fyra chokladkakor och hur ska jag kunna lita på dig igen?

Sitter i köket hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Räfven. Pappa står och vispar äggulor och mamma hällde nyss smält choklad i en plåtform. Överallt omkring mig ligger det matvaror, en hel påse gullök, tomater, chokladpaket, öppnade och oöppnade, dinkelmjöl, solrosfrön, valnötskärnor, ägg, havregryn och underligt nog tre burkar och en tub med senap. En stor deg står och blir större i en stor bunke, som inte blir varken större eller mindre. En imponerande kastrull står på största spisplattan, besvikelsen när jag såg att den var tom vill jag inte prata om. 

Om två minuter kommer ugnslarmet att pipa, och jag vet inte varför. Mamma vad är det i ugnen? Hon sa att det var en chokladkaka. Vet inte om jag ska lita på henne. Är du säker på att det är en chokladkaka? Hon undrade varför det inte skulle vara det? och jag sa att  då är det säkert det då. Nu är min mamma förvirrad. Jag förvirrade pappa innan också. Jag sa om man erkänner en förlust har man ju förlorat. Ja, sa pappa. Bra, sa jag. Va? sa han. Det är ganska självklart tycker jag, sa jag. Ja, sa pappa och nu vispar han som sagt ägg.

Fick precis reda på att kladdkakan i ugnen var den fjärde, mamma sa det. Kladdkakan? tänkte jag, chokladkakan då! ylade jag förtvivlat och visste med det samma att jag aldrig skulle kunna lita på henne igen.


fredag 28 oktober 2011

Då jag hade min skatt

Det låg en skattkista i dammen vid stadsbiblioteket när jag var liten. Jag var omedvetet besatt av den. Minns inte vad jag hoppades skulle vara gömt i den, eller om jag ens tänkte så. Men ingen utom jag visste att den fanns där. Det tyckte jag om.

Vågade aldrig hoppa i och hämta den, ville inte bli besviken. Jag minns drömmar jag hade vid den tiden, då jag drömde att allt vatten från dammen var borta. Men kistan var inte heller kvar, den fanns bara under vattnet. Magin, skimret, det glimrande syntes genom vattnet, för mig såg det verkligen ut som en skatt. Vad som än funnits i lådan jag föreställde mig av trä hade det aldrig varit bättre än det jag ensam kände till mitt bland alla andra. 

Varje gång jag gick förbi dammen tittade jag aldrig efter min skatt i mer än ett ögonblick. Ifall jag sett att det egentligen var en nedkastad cykel hade jag tappat något jag ville behålla. När jag var tio år flyttade mina föräldrar ifrån Malmö, jag och min yngre bror följde naturligtvis med. Vi bodde inte långt ifrån stan, men vi bodde heller inte nära, dammen och min skatt glömdes bort för ett tag. När jag några år senare gick förbi, tittade jag ner i vattnet. Min skattkista fanns inte längre kvar, dammen var förändrad och lampor hade monterats under vattnet. När jag fortsatte leta visste jag att jag hade tittat för länge, om den skulle ha funnits kvar hade jag nu gjort så att den försvunnit. 


tisdag 25 oktober 2011

Klarar du dig utanför mina tankar?

Idag på tåget såg jag en person jag inte sett på flera år. När jag gick i femman var hon vikarie för oss i ungefär en vecka.  Jag har glömt vad hon heter. Fredagen samma vecka vet jag att hon inte hann säga hejdå till oss, vi ville hem och passade på så fort hon började packa undan sina papper. När vi börjat ta våra väskor och skrapat med stolarna var vi inte längre närvarande i klassrummet. Hon kan ha försökt, men det kommer jag inte ihåg. Hon hade en plastarm och kom från Söderköping. Det hade hon fortfarande, en arm av plast. 

När jag såg henne idag blev jag väldigt förvånad. Inte för att hon satte sig på samma tåg som mig, eller att hon inte befann sig i Söderköping. Jag blev förvånad över att hon fortfarande existerade, fast än jag inte hade tänkt på henne. Jag gav henne rollen som vikarie, som om hon väntat snart tio år och inte förrän nu klev fram igen. Jag kunde inte begripa hur hon klarat alla åren ensam



tisdag 4 oktober 2011

Söndagsdimman

I söndags var jag ute och flög med min flickvän. Tog höjd från vårt fönster och svävade till sjön bakom järnvägen. Dimma tätt omkring, vi höll varandra nära. Landade på bryggan och satte oss.Vi fick inte dyka visade skylten. Vattnet sov, ville inte störa det. Okända vattendjur knottrade ytan och inget väcktes. Vitburrig svarthuvad liten fågel i busken bakom, vi kände inte igen den. Vacker, flög som vi gjort, tog höjd och svävade.

Där vi nyss dalat flög tyst gäss förbi, vi såg dem i speglingen och igen när de tonade bort i diset. Tänkte att jag också ville försvinna ljudlöst, synas i silvret på en sovande sjö. En stock flöt ifrån oss, vi förstod inte hur.

Begav oss upp i dimman igen, flöt samman med molnen men visste inte när. Två grönklädda berg stilla vid oss, en kedja band dem samman, det fanns inget vi behövde säga


fredag 30 september 2011

Om jag inte får en kram

Igår var en artist på besök i klassrummet. Hade förberett en lektion som hon kallade för discopoesi. Hon satte på musik och barnen skulle dansa, hoppa, skrika och springa omkring. När hon stannade musiken ställde hon barnen frågor som de skulle skriva ner funderingar kring på ett papper. 

Exempelvis Vad tänker du på när du tänker på en spindel?
Spindlar har hår skrev en

Hur känns det när du är arg?, jag gick runt bland papperna. 
En skrev vulkan, en annan skrev att det var svårt att andas. Många av svaren var signifikativa för just de barnen, vissa som lätt låser sig var känslosamma i sina ordval, exempelvis vulkan.

Vad gör dig ledsen?
Här kom husdjuren fram, marsvin och hundar som dött, inga katter men en hamster. Någon var ledsen över att aldrig hunnit träffa sin farfar. Jag gick runt bland dem alla, läste: om jag inte får en kram, då stannade jag.  Det fanns inget filter.


onsdag 28 september 2011

Bild som din

Längsta uppehållet hittills sen bloggens början. Förra veckan var jag på bokmässan, såg och hörde en drös författare. De pratade om sina böcker och det var stärkande att lyssna på dem. De hade gjort någonting färdigt, pratade om processer och insamlande men nu var de klara. Började tänka att det visst det fungerar, jag kan också. Inspirerande, begriper inte varför jag inte skrev något om det här.

Av allt jag hörde var det jag tog till mig mest en mening jag fick från Kjell Johansson. Han hade en bild han utgick från när han skulle skriva. Han såg framför sig ett rum i mörker där två stående barns gestalter var allt som kunde urskiljas. När bilden dök upp frågade han sig först varför. Varför står barnen ensamma i det mörka rummet? Därefter kom ofta en ny idé. 

Vi fick inget mer än så. Jag vill hitta min bild att utgå ifrån, kanske att jag redan har den. 

Ibland tänker jag på en utomhusteater byggd av trä. Den är beige och nymålad utan att se ny ut. Vid den leker jag med små lastbilar min pappa har gjort, också gjorda av trä. Jag är ett barn, kanske fem eller sex och det är höst, vädret omkring mig är turkost, orange och rostguldigt. Det finns ingen omkring mig men jag är inte ledsen. Mina kläder passar hösten, mörkbrun stickad kofta och grå manchesterbyxor. Kläder från femtio-sextiotalet, men det utspelas från min barndom, i början av nittiotalet. Tunna, gula löv från pilträ ligger spritt på marken, solen lyser på mig och igenom dem. Jag tänker inte på annat, det är en bild som gör mig lugn


söndag 18 september 2011

Heroin i ögat

Det finns ett klipp på youtube som har en rolig rubrik: Hitler the retarded running horse sings trolololo. Klippet i sig är inte riktigt i min smak, det går snarare enbart att uppskatta halv fem på natten med en heroininjektion i ögat, men det tycker jag är att överdriva. Varför berättar jag det kan man ju fråga sig. Inte en aning.

Sitter i skrivarhuset på Skurup för tillfället, halvsjuk och försöker skriva. Glömde bort mitt te så nu är det kallt. Känner mig som en snuvig älg i en balja med bortglömt te..


torsdag 15 september 2011

Gungtjuvens visdom

Igår gick skolans förskoleklass till ett lekland (Leos lekland hette det till och med). Rutschkanor och gungor, klätterställningar och sandlådor betyder barn i extas. Vid ett tillfälle snodde dock ett av barnen en av gungorna precis före sin kompis, varav den drabbade tyckte att detta var orättvist. Gungtjuven svarade med sin tunna röst och tittade från gungan ner på sin klasskamrat:

Livet är inte rättvist, det borde du ha lärt dig vid det här laget


onsdag 14 september 2011

Ofiltrerade barn

Det är inte lätt att vara yngre. Mycket som inte alltid är så värst lätt att hantera. Ofiltrerade känslor som ibland är så koncentrerade att de inte kan dölja dem. Det märks i deras oförstående, bestörta ansiktsuttryck, hörs i orden som av iver rasar huller om buller, syns i de oroligt rusande blickarna, okontrollerade flängande armar och ben formulerar deras underbart oskyldiga frågor och konstateranden.

Idag rådde uppror bland skolans fjärdeklassare då en av dem bestämt sig för att sprida ett taskigt rykte om en annan i klassen. Den ryktet handlade om blev förkrossad och var otröstlig. Hennes kompis gjorde ett försök och med tanke på vad hon sa förtjänade hon att lyckas:

Jag sa att han fick sprida det ryktet om mig istället för jag vet ändå att det inte är sant


tisdag 13 september 2011

Tvångslego

När jag för lite mer än ett år sedan jobbade som vaktmästare märkte jag att jag jobbat för mycket då jag vid frukosten tänkte att jag spacklade mina mackor. 

I mitt assistentjobb märker jag nu små tendenser till uttrötthet då jag idag till exempel läste Tvångslego på lådan som klart och tydligt var markerad Tvåans lego

     - Dookus skepp, tio minuter, nu.

måndag 12 september 2011

Knulla, på ett lättare sätt

Samtidigt som jag försöker skriva på Mitt Stora Projekt försöker jag jobba som assistent i en andraklass på en grundskola. Utöver det vill jag även blogga, ett vanligtvis väldigt avslappnat och kravlöst skrivande. Vänner, familj och flickvän vill jag naturligtvis också ha tid till. Det funkar inte riktigt; kombinationen innebär tidsbrist och svåra val.

Bloggen faller lättast bort, tyvärr, därefter vänner, familj och flickvän, kvar finns jobbet - det tar mycket tid. Hade det inte varit för citaten och allt det positiva med barnens kreativitet, glädje och livfullhet (ja jag skrev glädje och livfullhet och det är fucking okej) hade det varit mycket svårt.

Alltså, citaten. Fredags, efter bråk mellan två elever varav den ena sagt åt den andra att han skulle gå och knulla går jag fram och säger:

Knulla. Vet du ens vad det betyder?
Ja!
Vad betyder det då?
Jo.. men det är typ ett sätt att föda barn på ett lättare sätt


     - Jo..

måndag 5 september 2011

Han vill ta på dig

Liten kille står med två vänner vid dagisgrinden som vetter mot den intilliggande grundskolan. Liten kille tar ton och får hjälp av de två vännerna, vrålar till liten killes storebror på skolgården:

ANDRÉÉÉÉ!!! (inget svar)
ANDRÉÉÉÉÉÉ!!!! (inget svar)
ANDRÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉ!!!!!!!!
- JA vad är det?!
- Kom hit (liten kille pekar på marken)
- Varför det?
- Adam vill ta på dig

     - Bara lite!

lördag 27 augusti 2011

Självhävdandeproblem

Börjar så smått inse att jag kanske har ett visst problem med mitt självhävdande.

Nattens dröm:

"Jag tillsammans med mitt gamla fotbollslag befinner mig på en löparbana, vi ska springa 60 meter på tid och alla ska springa samtidigt. Vi ska springa sträckan ungefär tio gånger och de fyra bästa blir uttagna. Egentligen är jag bland de fyra, men mina tider blir sämre då jag ensam vägrar tjuvstarta. I drömmen vet jag att de som sitter och tittar på oss tycker att jag är en hjälte, de pratar varmt och säger bland annat att jag är otroligt smart (detta efter att jag lurat de jag sprang mot att skottet gick). Bland publiken sitter bland annat Bob Hansson och min första tränare Johnny, båda har kommit enbart för att se hur det går för mig. Om drömmen inte redan är tillräckligt patetisk och präktig blir den det nu, då det efter tävlingen blåser in en stor papperspåse och jag springer för att ta den. Det gör jag strax efter att ha kastat ett snett och lite plågat leende mot Johnny och Bob. När jag springer hör jag i bakgrunden hur resten av mitt lag förvånat utropar hur jag i den ovanligt starka blåsten kunde hinna ifatt den"


måndag 22 augusti 2011

Retarderad

Imorgon börjar skolan, år två på skurups skrivarlinje. Samtidigt ska jag försöka jobba, det vet jag inte hur det ska gå. Svårt att blogga när det är malmöfestival, jag har ingen iphone. Kommer hem sent och är seg, vet inte om jag alls borde skriva.. känns som att dra ur kladdiga ord från en halvstelnad bunke knäck.

Det får räcka så


lördag 20 augusti 2011

Den osynliga koalan

Idag har jag varit flytthjälp hos min gudfar (inte officiellt, men det är han) och hans familj. De är 6 stycken allt som allt, fast än en eller två har flyttat ut - det var ganska många saker. Allt gick ändå ganska smidigt och jag kände mig van efter att ha jobbat som vaktmästare hela sommaren.

Efter flytten satt vi och pratade om hur olika djur parar sig. Koalan var osympatisk. Koalahannen jagar upp honan i ett träd och hotar henne hela vägen tills hon bara kan välja mellan att hoppa eller låta honom få till det. Många hoppar, jag drog paralleller - politikern som jagar upp den fattiga och sjuka i trädtoppen. Ge upp eller förnedras.

    Osynlig? 

torsdag 18 augusti 2011

Afrocubistisk husbil

Jag är obegriplig ibland, för mig själv. För ungefär tio minuter sedan kom jag på att jag borde vara hungrig; sist jag åt var halv tolv och nu är klockan snart halv elva. Ett helt dygn. Nej, men jag är, borde vara, hungrig ändå, varför är jag det inte? Märkligt.

Min pappa har köpt en husbil. Det var för två veckor sedan, jag har glömt att nämna det. Kom hem en dag från jobbet och såg en husbil på uppfarten och nyköpta trätofflor i hallen. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag kramade den som var närmst och sa "hej" väldigt bestämt. Nu har jag förlikat mig med det och är glad för hans skull. Vi pratade lite om husbilar och campingplatser idag, och jag fick höra något jag tyckte var ganska roligt: På samma sätt som glasmästare anlitar glaskrossare sprider campingägare ryktet att det finns en extremt stor stöldrisk om man parkerar sin husbil eller husvagn på en vanlig parkeringsplats. Lite kul var det. 

Igår var jag med två av mina underbara vänner på kb och såg på ett band som heter Afrocubism. Bandet rymmer en samling musiker från Mali och Kuba. Blandningen är perfekt och resultatet blir fantastiskt! Den legendariska maliska koraspelaren Toumani Diabate är bandledare tillsammans med den minst lika legendariska kubanska sångaren och gitarristen Eliades Ochoa från Buena Vista Social Club. De har med sig en hel rad handvalda musiker från deras respektive länder. Det var en väldigt bra konsert! Jag fick även en chans att prata med Toumani Diabate som jag lyssnat mycket på tidigare, och jag fick sagt det jag ville säga, nämligen att hans musik gör mig lycklig och att hans musikaliska budskap, som främst är hopp, gränsöverskådning och möjligheten att göra skillnad, var vackert och väl förmedlat och att det berörde mig.

     Kora

tisdag 16 augusti 2011

Min lysande livmoder!

Ånej. Jag har tittat på en youtubevideo minst fem gånger och skrattat varje gång. Det är en bebisvideo, och jag tror inte det är acceptabelt. Flickvän och jag säger att livmodern lyser när någon av oss säger något i stil med "åh! titta vad han gjoordee" eller "en sån vill jag ha", när det gäller en bebis. Jag har lyst och blinkat i säkert en halvtimme men tycker fortfarande den är rolig!

Jag måste väl lägga upp länken dådå..

     Bebis och hund

måndag 15 augusti 2011

Flickväns konstaterande

"Du hade sett mycket mindre mänsklig ut om du sett ut som en fisk"


söndag 14 augusti 2011

Testosteron

Borde inte säga det, men fotboll är väldigt idiotanpassat. Reklam på tv4sport för den engelska andradivisionen:

"Detta är fotboll
Detta är engelsk fotboll
Detta är engelsk fotboll på riktigt
Detta är league championship
Engelsk ligafotboll, på riktigt"

Varför har man överhuvudtaget intervjuer och eftersnack, de säger ändå bara vad man redan sett. Kommentatorerna är har ett ganska otacksamt jobb de med:

"Om han satt den lite mer åt vänster hade den gått in"

"MÅL! Det var precis vad laget behövde nu!"

"Aj aj aj, jag tror han har ont"

"De hade bara behövt ett mål till så hade det varit lika"

Nu har jag inte tid att raljera längre, Pepe fällde precis Alves och fick inte ens ett kort! Domarjävel! BARCA BARCA BAAARCA!! Visst ja, jävla grym match idag på stadion, Malmö slog nästan Milan och jag var där och såg det! Igår var jag och såg på wrestling, det var också riktigt fett!



lördag 13 augusti 2011

Ponny och espresso

Igår satt jag på moriskan och lyssnade på de inspelade ljuden av en espressomaskin samtidigt som mina kompisar proklamerade den nya serien My little pony. Tidigare under dagen hade jag pratat med en annan vän om en bild i gårdagens metro föreställande just en ponny. Det var något märkligt med ponnyn, den hade nämligen krånglat sig in ett traktorhjul. En fullständigt osannolik bedrift, tyvärr fastnade den.

På jobb hade jag och arbetskollega kommit fram till att det antagligen var en tysk illasinnad flashmob. Tysk för att ponnyn var tysk i tyskland och flashmob för att det krävs många människor eller en envis ponny för att krångla sig in i ett traktordäck, som häst.


     Fizzy

torsdag 11 augusti 2011

Dikt

Ge den till mig, mig som bara vill, vill jag så kommer det, det jag vill ta, ta för det går, går bara fram, fram för att ge, ge för du vill, vill du det än, än finns det tid, tid till ett svar, svar på det här, här vore bra, bra mest för mig,

mig som du ville se, se när du ville det, det kunde kanske bli, bli något mer för dig, dig som jag skulle ge, ge mitt som sluter kring, kring oss så virvlar allt, allt det vi kunde se, se först när det står still, still som allt kunde bli,

bli det som jag ville se, se det som jag kunde ge, ge det som jag ville ha