Jag älskar dig också så otroligt mycket och det här är Sveriges vackraste plats,
sa jag igen en dag senare och tyckte det nästan lika mycket.
Jag är lite onyanserad i min uppskattning och för det mesta vet jag om det.
Var i skogen med en vän. Den var för mörk och stor för honom.
Varför är det så tyst?
Nej det är en paus, svarade jag mest till mig själv.
Tänkte ta en tappad kvist, lägga den på vägen och inte åka hem förrän den förmultnat.
Tänkte att om jag blev arg så slapp du det.
Fast du var ju arg på mig.
Det är jag också.
Jag lät kvisten vara kvar under träden och kom ihåg att jag stod och tittade tills du försvann.
Som att sitta intill en stubbe och vilset undra när stammen kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar