Bild som din

Längsta uppehållet hittills sen bloggens början. Förra veckan var jag på bokmässan, såg och hörde en drös författare. De pratade om sina böcker och det var stärkande att lyssna på dem. De hade gjort någonting färdigt, pratade om processer och insamlande men nu var de klara. Började tänka att det visst det fungerar, jag kan också. Inspirerande, begriper inte varför jag inte skrev något om det här.

Av allt jag hörde var det jag tog till mig mest en mening jag fick från Kjell Johansson. Han hade en bild han utgick från när han skulle skriva. Han såg framför sig ett rum i mörker där två stående barns gestalter var allt som kunde urskiljas. När bilden dök upp frågade han sig först varför. Varför står barnen ensamma i det mörka rummet? Därefter kom ofta en ny idé. 

Vi fick inget mer än så. Jag vill hitta min bild att utgå ifrån, kanske att jag redan har den. 

Ibland tänker jag på en utomhusteater byggd av trä. Den är beige och nymålad utan att se ny ut. Vid den leker jag med små lastbilar min pappa har gjort, också gjorda av trä. Jag är ett barn, kanske fem eller sex och det är höst, vädret omkring mig är turkost, orange och rostguldigt. Det finns ingen omkring mig men jag är inte ledsen. Mina kläder passar hösten, mörkbrun stickad kofta och grå manchesterbyxor. Kläder från femtio-sextiotalet, men det utspelas från min barndom, i början av nittiotalet. Tunna, gula löv från pilträ ligger spritt på marken, solen lyser på mig och igenom dem. Jag tänker inte på annat, det är en bild som gör mig lugn