Idag på tåget såg jag en person jag inte sett på flera år. När jag gick i femman var hon vikarie för oss i ungefär en vecka. Jag har glömt vad hon heter. Fredagen samma vecka vet jag att hon inte hann säga hejdå till oss, vi ville hem och passade på så fort hon började packa undan sina papper. När vi börjat ta våra väskor och skrapat med stolarna var vi inte längre närvarande i klassrummet. Hon kan ha försökt, men det kommer jag inte ihåg. Hon hade en plastarm och kom från Söderköping. Det hade hon fortfarande, en arm av plast.
När jag såg henne idag blev jag väldigt förvånad. Inte för att hon satte sig på samma tåg som mig, eller att hon inte befann sig i Söderköping. Jag blev förvånad över att hon fortfarande existerade, fast än jag inte hade tänkt på henne. Jag gav henne rollen som vikarie, som om hon väntat snart tio år och inte förrän nu klev fram igen. Jag kunde inte begripa hur hon klarat alla åren ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar