#2.3

Att erkänna förlust är det att förlora.

Du är, envis och irriterande

jag ser din rygg, den sluttar inåt ju mer du sträcker på dig.

Det finns en sång jag kan som du vill höra,

den tänker jag inte sjunga för dig.

Är du min jag-kan-alltid-ringa-kompis?

Nej det är du inte

jag vill fråga varför.

Önskar att vi möts på en buss

jag sätter mig bredvid och frågar vem du är.

Du kommer bryta ihop och säga att du inte vet

du ska svara att du bara trodde du ville att allt skulle ändras.

jag hade frågat varför

Vill veta att du tänker på mig ibland

när jag inte kan,

tänker du på mig ibland?

Du ser ut precis som vanligt,

jag rättar till allt du förändrat och lyckas behålla det så en stund.

Snart minns jag bråken och det stör mig då

att vi inte ens är osams samtidigt längre.

Varför känns det som att någon försöker gå förbi mig?

Och när ska jag sluta vända mig om?

Och när ska någon gå förbi mig?

Förvänta dig inte att jag ska stanna,

säga hej eller hålla om

när vi möts och du finns igen.

Var har du varit?

Jag har ju varit någon annanstans.

Vana utan minne,

får inte tag i det jag saknar.

Som att få in en fluga i sitt tuggummi

och bestämma sig för att vänja sig vid smaken.

Jag ringde och frågade: Vad är det för fel på dig?