fredag 4 maj 2012

Nöjd, med en påle genom kroppen


Häromdagen satt jag i en park i Lund med min flickvän. Alldeles intill vår filt promenerade en anka förbi, till synes stressad, nästan uppriven. Jag gav honom en del sympati men tänkte mest på hur fånig han såg ut där han vacklade fram. Hur ankor kan stå upp när de ser ut som de gör, som en ful båt, förstår inte jag.

Innan vi gått till parken hade vi köpt med oss vars en pastasallad. Det visade sig att jag inte var speciellt duktig på att betala. Salladen kostade 45 kronor, jag tog ut en femtiolapp och gav dem därefter min plånbok. Hej! vinkade jag avslappnat adjö. När jag var på väg ut tänkte jag att kassakillen med min plånbok verkade ytterst förvånad, så jag gav honom femtiolappen istället. Jag fick en plånbok och en femkrona tillbaka.

Väl i parken tyckte min flickvän att jag såg söt ut och fick därför för sig att hon borde spetsa mig på en pinne och gå runt med mig som en trofé. Jag sa vänligt men bestämt Nej tack älskling, en annan gång, men visste ändå inte helt om jag borde springa iväg, oblodig och mordhotad, eller låta spetsa mig, blodig men hedrad. Jag menar, hur ofta händer det att någon vill trä dig på en pinne?