fredag 28 oktober 2011

Då jag hade min skatt

Det låg en skattkista i dammen vid stadsbiblioteket när jag var liten. Jag var omedvetet besatt av den. Minns inte vad jag hoppades skulle vara gömt i den, eller om jag ens tänkte så. Men ingen utom jag visste att den fanns där. Det tyckte jag om.

Vågade aldrig hoppa i och hämta den, ville inte bli besviken. Jag minns drömmar jag hade vid den tiden, då jag drömde att allt vatten från dammen var borta. Men kistan var inte heller kvar, den fanns bara under vattnet. Magin, skimret, det glimrande syntes genom vattnet, för mig såg det verkligen ut som en skatt. Vad som än funnits i lådan jag föreställde mig av trä hade det aldrig varit bättre än det jag ensam kände till mitt bland alla andra. 

Varje gång jag gick förbi dammen tittade jag aldrig efter min skatt i mer än ett ögonblick. Ifall jag sett att det egentligen var en nedkastad cykel hade jag tappat något jag ville behålla. När jag var tio år flyttade mina föräldrar ifrån Malmö, jag och min yngre bror följde naturligtvis med. Vi bodde inte långt ifrån stan, men vi bodde heller inte nära, dammen och min skatt glömdes bort för ett tag. När jag några år senare gick förbi, tittade jag ner i vattnet. Min skattkista fanns inte längre kvar, dammen var förändrad och lampor hade monterats under vattnet. När jag fortsatte leta visste jag att jag hade tittat för länge, om den skulle ha funnits kvar hade jag nu gjort så att den försvunnit. 


tisdag 25 oktober 2011

Klarar du dig utanför mina tankar?

Idag på tåget såg jag en person jag inte sett på flera år. När jag gick i femman var hon vikarie för oss i ungefär en vecka.  Jag har glömt vad hon heter. Fredagen samma vecka vet jag att hon inte hann säga hejdå till oss, vi ville hem och passade på så fort hon började packa undan sina papper. När vi börjat ta våra väskor och skrapat med stolarna var vi inte längre närvarande i klassrummet. Hon kan ha försökt, men det kommer jag inte ihåg. Hon hade en plastarm och kom från Söderköping. Det hade hon fortfarande, en arm av plast. 

När jag såg henne idag blev jag väldigt förvånad. Inte för att hon satte sig på samma tåg som mig, eller att hon inte befann sig i Söderköping. Jag blev förvånad över att hon fortfarande existerade, fast än jag inte hade tänkt på henne. Jag gav henne rollen som vikarie, som om hon väntat snart tio år och inte förrän nu klev fram igen. Jag kunde inte begripa hur hon klarat alla åren ensam



tisdag 4 oktober 2011

Söndagsdimman

I söndags var jag ute och flög med min flickvän. Tog höjd från vårt fönster och svävade till sjön bakom järnvägen. Dimma tätt omkring, vi höll varandra nära. Landade på bryggan och satte oss.Vi fick inte dyka visade skylten. Vattnet sov, ville inte störa det. Okända vattendjur knottrade ytan och inget väcktes. Vitburrig svarthuvad liten fågel i busken bakom, vi kände inte igen den. Vacker, flög som vi gjort, tog höjd och svävade.

Där vi nyss dalat flög tyst gäss förbi, vi såg dem i speglingen och igen när de tonade bort i diset. Tänkte att jag också ville försvinna ljudlöst, synas i silvret på en sovande sjö. En stock flöt ifrån oss, vi förstod inte hur.

Begav oss upp i dimman igen, flöt samman med molnen men visste inte när. Två grönklädda berg stilla vid oss, en kedja band dem samman, det fanns inget vi behövde säga