söndag 27 november 2011

Min inre skönhet ligger i fodret

I fredags kom ett av barnen i klassen fram till mig med huvudet gömt i jackan och sa: Leo jag vill inte visa dig min inre skönhet


onsdag 16 november 2011

Mina muterade Kristianstadsföräldrar

För ungefär ett år sedan läste jag en bok jag fått av en god vän. Den heter Slumpen är ingen tillfällighet och handlar om synkronicitet. Jag vet inte om det är ett allmänkänt ord, men det har att göra med saker och tings inverkan och samspel. Fjärilens vingslag som orsakar tornadon är ett känt exempel. Boken tilltalade mig, jag tänker mig att det nog är det enda jag verkligen tror på - slumpen och oförklarliga samspel.

Lyssna nu här.

Mina föräldrar bor på Borggatan, i Arlöv. När de ska ta bussen in till stan går de hundra meter till Allégatan. Min flickväns föräldrar bor i ett villaområde i Malmö, en av deras parallellgator heter Hagtornsgatan.

Igår var jag och min flickvän på lägenhetsvisning, i Kristianstad. Adressen var Borggatan 30, hundra meter från lägenheten gick bussen från Allégatan och en av parallellgatorna hette, självklart, Hagtornsgatan.

Vi vågade knappt gå dit av rädsla för att hitta mina muterade Kristianstadsföräldrar.


torsdag 10 november 2011

Mat är till för att ätas, inte för att lagas

Hungrig, väldigt hungrig är jag. Mat från igår finns färdig i kylen och det hade varit enormt enkelt för mig att gå upp från stolen, lägga ner datorn, stänga av Angie Stone, ta fram en tallrik, hälla upp maten, sätta den i mikron och äta. Det är inte ens så att det jag åt igår var äckligt. Fast när jag tänker på hur det låter, fisk under spenat och räkbädd med parmesantäcke och dränkt i sås av något slag, låter det lite äckligt. Jag kopplar av någon anledning alltid ihop fisk med något jag tycker är osmakligt. Egentligen gillar jag fisk. Tror det är för att mina två värsta maträtter är fiskrätter: fiskbullar och lutfisk. Fy fan för det. 

Nä nu får jag skärpa mig och hämta lite mat. Fascineras alltid över passerad tid mellan text, den som inte syns om den som skriver inte nämner det. Från det att jag skrev ordet mat fram till nästkommande efter punkten passerade minst tio minuter. Under de tio minuterna hann jag resa mig, lägga ifrån mig datorn, öppna kylskåpet, inse att det inte alls fanns någon mat kvar, besviket stänga kylskåpet, i brist på mat hasa mig mot stolen jag satt på tidigare, moloket sätta mig, dra fram datorn och konstatera mitt misslyckande i en publik text.

Jag behöver laga mat. Om du har lust kan du som läser gärna berätta för mig om du känner igen dig i att tycka att mat ofta är onödigt tidskrävande. Eller, naturligtvis, om du inte tycker att det är det så låt mig få veta varför. För svar två krävs en mycket utförlig förklaring, om du istället håller med mig behöver du bara berätta för mig hur rätt jag har.

     Gemematnumedesamma

onsdag 9 november 2011

Jag erkänner att jag har förlorat fyra chokladkakor och hur ska jag kunna lita på dig igen?

Sitter i köket hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Räfven. Pappa står och vispar äggulor och mamma hällde nyss smält choklad i en plåtform. Överallt omkring mig ligger det matvaror, en hel påse gullök, tomater, chokladpaket, öppnade och oöppnade, dinkelmjöl, solrosfrön, valnötskärnor, ägg, havregryn och underligt nog tre burkar och en tub med senap. En stor deg står och blir större i en stor bunke, som inte blir varken större eller mindre. En imponerande kastrull står på största spisplattan, besvikelsen när jag såg att den var tom vill jag inte prata om. 

Om två minuter kommer ugnslarmet att pipa, och jag vet inte varför. Mamma vad är det i ugnen? Hon sa att det var en chokladkaka. Vet inte om jag ska lita på henne. Är du säker på att det är en chokladkaka? Hon undrade varför det inte skulle vara det? och jag sa att  då är det säkert det då. Nu är min mamma förvirrad. Jag förvirrade pappa innan också. Jag sa om man erkänner en förlust har man ju förlorat. Ja, sa pappa. Bra, sa jag. Va? sa han. Det är ganska självklart tycker jag, sa jag. Ja, sa pappa och nu vispar han som sagt ägg.

Fick precis reda på att kladdkakan i ugnen var den fjärde, mamma sa det. Kladdkakan? tänkte jag, chokladkakan då! ylade jag förtvivlat och visste med det samma att jag aldrig skulle kunna lita på henne igen.