Om en stund inte än
vaknar underbara svaghet
upp med mig, upp sa jag, upp med mig nu.
Inte än.
Ett foto på dig som jag aldrig sett förut drömde jag om inatt.
Du stod bredvid en kaffeautomat, lutad mot en käpp.
Vad skulle du med den till?
Bilder på dig. Jag har bilder av dig
finns en tröst i dem, skulle vilja ha den
bakom mig.
Från då till, inte än till, nu.
Trösten i rädslan och såklart rädslan i trösten.
Tyngd av din närvaro någonstans längre bort än mig.
Snäckan som slutat brusa från havet
snäckans nyanser är borta.
Den är mest vit och jag vet inte om den har någonsin har lyst.
Jag minns inte.
(Hon ser mig inte och jag)
föreställer mig hur det hade känts om jag inte brytt mig.
Jag har en magisk kraft.
Stenar jag tar från vatten blir torra i mina händer.
Det skulle jag berättat för dig.
De blir torra, de ändrar färg.
Jag gör dem mattare, inte lika glänsande, inte lika skimrande, inte lika ömtåliga
att jag kan göra det.
Min värme som från kroppen.
Varmt? Inuti mig. Rörelser? Inuti mig.
Spontana oväder. Inuti mig
helt utan ljus och mörker
det skrämmer mig i dina händer och mina färger förenklas, nyanserna, har du glömt dem?
Jag har oregelbundna former, ingen värme ur kroppen och en vind tog min doft
men jag tog med mig stenar från stranden
(så jag var nog där)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar